Tycker Maja om joggingrundor i regnväder, när regnet idag stog som spön i backen bestämde jag mig för att ta milen, jag tycker det är ganska skönt att vara ute i regn när man har bra kläder. Tyvärr hade jag, hemsk matte, glömt Majas kläder hemma så efter 10 min i spåret såg hon ut som en naken hund. Hennes päls tål inte många droppar medans Dobbys är ok, det tar lång tid för honom att bli blöt in på bara skinnet.

När vi kom till korsningen 3/5 km drog Dobby som vanligt mot 5an medans Maja drog mot 3an, lilla gumman. Det blev milen trots allt men för att hålla oss varma fick vi jogga mycket mer än vad jag är van vid, visserligen sakta för vi väntade på Kristin också som skulle springa ifatt oss, hon kom till slut så vi joggade sista biten ihop. När vi kom i mål var Majakraken så frusen att hon skakade som ett asplöv, fick åka hem med blåljus och sätta på hårfönen så hon blev varm. Måste ha täcke på henne nästa gång det regnar, fy på matte.

....eller vad man nu ska kalla det när dom kan gå mil efter mil utan att tröttna. Kom I Gång har ju börjat här i Örebro och Anna, Tyra, jag, Maja och Dobby gick ut hårt första dan med 16 km, inga problem sa russlarna, vi hänger på. Igår gick vi 11km på fm, sen åkte jag upp på kvällskvisten för att ta en lugn kvällsrunda, vid vägskälet 3/5 km visade Dobby med all önskvärd tydlighet att något annat än 5 km var inte att tänka på, puuh. Strosade i godan ro och tyckte det var ganska skönt, men när vi kom till vägskälet 5/10 km och Dobby kastade sig mot milspåret var jag bara tvungen att sätta stopp för hans rätt att välja, nån måtta får det nog va på det hela. Lite besviket accepterade han dock mitt vägval.

Idag har vi gått 6 km tillsammans med Emma, Karma, Anna, Tyra, Hedvig och Lina, toppenrunda, nästan ett helt hunddagis på språng. Hundarna var såå duktiga allihop, gick bredvid varann och gav duktigt lugnande signaler om nån blev för närgången. Lite synd om glada Tyra som väldigt gärna vill leka med alla söta kompisar men tyvärr så var hon ju ute med terrierligan nu så det blev inget skoj, hoppas hon träffar sin kompis Leia i spåret i em, hon är ju glad i lek hon också.

Våra terriers verkar vara mer ute på uppdrag när man är ute sådär, Karma letar spår, Dobby letar ngt spännande i skogen och har björnkoll på Karma ifall hon hittar nåt kul, Maja har Lina under full uppsikt och pissar över Linas ställen hela tiden, Lina hör ju inte riktigt till tycker Maja för dom andra är ju spår bekanta, Lina verkar ha som uppdrag att pinka hela tiden. Mitt bland dessa terriers går glada Tyra och frågar ständigt om ingen vill leka och alla svarar nej, hela tiden. Dom är i allafall jävligt roliga att titta på när man går tillsammans, det pratas nog mkt där som inte vi förstår.

ÅÅhhh, vilken härlig morgon tycker russlarna, 8.30 imorsse begav vi oss till Karslund för att gå milspåret. Det var inte en människa ute så när vi kommit iväg en bit från dom korta spåren fick dom turas om att vara lösa resp ha rullkoppel. Toppen, var ett riktigt fint spår i växlande terräng och stundtals helt ljudlöst, skönt.

Det tog nästan två timmar att gå med kissepauser, koppelbyten och frolic utdelning, men det var riktigt skönt och nu känner man sig nyttig och hälsosam och dom två monstren kommer sova gott när jag är på p-möte. På söndag börjar Kom I Gång tävlingen här i Örebro, då är det antal km som räknas i två veckor, antar att russlarna kommer vara nöjda då:-)

...på tal om att Bobo tycker att allt man gör utomhus är kul så kom idag kvittot på att jogging i skogen är kul även om man får springa i koppel.

När vi är ute och går här hemma så har Bob lärt sig vilka vägar som leder hemåt och vilka som leder bortåt på längre promenad, när vi kommer till dom korsningarna så smyger han lite först för att sen när vi är mitt i vägskälet kasta sig handlöst åt det håll som betyder längre promenad (även om vi är ute flera timmar).

Idag kommer jag hurtigt och joggar uppe i Karslundsspåret, kände mig lite stum i benen efter igår så jag tänkte det fick räcka med tre km idag, det var dessutom ganska varmt o Maja såg lite besvärad ut. Jag joggar lugnt och stillsamt mot vägskälet 3km åt ena hållet 5km åt andra, tänker inte på att Bob tydligen lärt sig spårlängderna och naturligtvis kastar sig handlöst in på 5km sträckan, helt oförberedd snubblar jag, såklart, ramlar nästan på Maja och skrämmer livet ur henne och vräker ur mig ett ljudligt FAAN ute i skogen. De två damerna som stod och plockade bär såg lite chockade ut så jag försökte att snabbt samla ihop mig och jogga vidare.

Får väl ta en längre promenad i em så kanske han blir nöjd den lille skiten.

... är inte särskilt kul, tycker Maja. Har på senare tid börjat fundera på om hon börjar bli gammal, men sju år på en terrier ska ju inte va nån ålder. Ibland när jag har tidsbrist så brukar jag ta en cykeltur med vovvarna innan jobbet. Det är skönt för dom att vara trötta så kan dom sova tills husse kommer, Maja har på sista tiden tiden bara sprungit bredvid cykeln i slakt koppel, samma sak när vi joggar, okej när man går i motionsspåret och kan lukta och greja, men när matte springer så springer hon lite slött bredvid. Lite orolig blir man, så när Anna och jag skulle lägga spår sist bad jag Anna lägga ett kort spår för att Damen inte skulle bli för trött, då märktes minsann inga trötthetstecken, lekte med klöven och tyckte livet var toppen när hon var klar. Samma sak när vi cyklade häromdan, hon sprang nästan bakom cykeln, men, men, när vi kom till ett ställe där dom kunde få springa lösa då blev det fart på Madam, bortblåst var all Damighet och spelade trött beteenden,  hon for runt som en galen unghund. Dobby tyckte nästan det var lite olustigt att mamma blev så uppspelt. Tyvärr så måste hundar vara kopplade i motionsspåret så hon får vackert stå ut med "bara motion" i koppel ibland.

Dobby å andra sidan gillar allt man gör ute tror jag, utom möjligtvis att behöva dra runt i skogen och lukta på blod, han springer glatt när man både joggar, cyklar och går. Favoriten är väl att få jaga föremål av olika sorter, pinnar, bollar mm , även mkt populärt att spåra folk som gömmer sig med favvo bollen.

Mkt roligt vill man ha när man är en russell, så är det bara.........

Dobby han är ingen killer han ,som mor sin, vilket ju är ganska trevligt, det är ju inte alltid så roligt att plocka döda igelkottar, råttor och andra kadaver när Drottningen har varit framme. Idag gick vi en långis ute vid stallet och Dobby var lös, men Maja fick ha koppel tills vi kommit förbi stället där hon tog "va det nu va" förra veckan , när vi kom ut på stora gräsplanen så springer D fram till nåt vitt som ligger på marken. Han cirkulerar runt men skäller inte, luktar nära men inte direkt på, när jag kommer närmare ser jag att det är en fiskmås, inte vuxen men inte jätteliten heller, han cirkulerar och luktar och kommer sen när jag ropar. Har ni hört på f--n, är det verkligen en terrier jag har, men missförstå mig inte, jag blev glad och tyckte han var jätteduktig, modern hade alla dar i veckan slaktat fiskmåsen utan tvekan. Förmodligen var den skadad för den låg helt still och blinkade bara. 

På tillbaka vägen lät jag honom vara lös igen bara för att testa om han löd mig och inte gick fram, det gjorde han utan att jag ens behövde ta i. Ibland chockar nån av russlarna mig åt det positiva hållet, som tur är.

Om ni läst Emma eller Annas blogg så vet ni att Maja gick ett spår typ anlagsprov och klarade det riktigt, riktigt bra, hon är faktiskt kung på det där, verkar vara hennes "grej".

Lägger in en bild på det djur hon tog förra veckan, kanske nån kan tipsa om vad det är , har flera bud, hermelin, mink eller iller. Har frågat dom som äger gården vid stallet och dom säger att det finns alla sorterna runt där, nedre trakten av Kilsbergen, Frösvidal.

Förra gången Anna och jag var och spårade la jag ett vanligt spår till Dobby(med både blod och klöv) han blev lite skraj först men kom sen igång med massa stöttning från mig, klarade spåret bra, glad och uppåt blev matte. Ända tills jag skulle göra om det när Emma och jag var ute igår, då blev han lite stressad direkt han fick selen på sig och när jag la kopplet i jackfickan och det prasslade blev han jätterädd, sen var han överspänd hela tiden.

När han väl satte igång gick det bra, nästan som om hans egen kropps rörelse tog bort det otäcka, men när han hörde nåt ljud och kom av sig så blev han rädd igen, han reagerade på alla ljud och det blir ju många när vi är två människor och en hund som tar sig fram i skogen. Lyckades klara spåret , men tanken är ju att han ska stärka sin självkänsla genom viltspår och det verkar ju inte funka så bra. Efter det här har han också varit lite mer spooky på dom första promenaderna  hemma, på cykelturen imorrse släppte det, tack o lov.

Nu vet jag inte hur jag ska göra, om jag ska fortsätta försöka med bara blod och klöv i slutet, kanske försöka leka med klöven vid andra tillfällen också, så den blir toppen eller om jag ska lägga ner och bara köra personspår/sök med honom. Det är ju tyvärr lite besvärligare eftersom man måste ha figuranter liggandes i bushen , inte så många vänner som är sugna på det i fästingtider kanske.  

Får väl rådgöra med Kajsa och höra vad hon tycker.'

Majabaja gick dock ett superspår, ganska svår terräng med mkt blod uppehåll, men hon är klockren, Drottningen. Såååå duktig.... :-)

Igår var Maja i farten ute vid stallet och tog en hermelin (tror det var en hermelin), var på promenad och hon sprang vid kanten av sjön när hon helt plötsligt, smack, smack skakar ihjäl nåt. Trodde först det var en sork men vid närmare titt kom jag fram till att det nog var en hermis, jäkla mördarhund, det går så fort så man hinner aldrig reagera, hon gör det verkligen på ren instinkt, biter inte sönder eller nåt sånt utan bara tar den över ryggen och tokskakar. Har sett när hon gjort det med råttor också, NO MERCY, säger pirajjan.

Är snudd på sugen att låta henne ta kattaset som smyger i våran trädgård på nätterna, förut så har katterna hållit sig ur trädgården för dom vet att hundarna bor här. Nu har dom tydligen kommit på att hundarna inte är ute på nätterna, så imorsse när jag kom ut var det både kattskit och kattpiss på stolsdynorna i trädgårdssoffan, som dessutom står uppe på altanen. Altanen har ett räcke och är ganska högt över marken så den måste ha tagit den lilla trappen upp och sen gjort sina behov. Just nu är jag så förbannad att jag skulle kunna vrida nacken av den själv om jag fick syn på den, är ju inte helt lätt att göra rent tjocka trädgårdsdynor. Det är konstigt, om jag inte tar upp en hundskit som nån av dom lägger halvvägs in under en buske så kan man ge sig på att det kommer nån sur människa och gapar, men katter dom för göra vad fan som helst. Snart kommer det väl in en jävel och skiter i vardagsrummet när man minst anar det, men då JÄVLAR.

Ska man ha katt i stan så borde man faktiskt vara tvungen att ha lite koll på dom, folk kan tex ha dom inne på nätterna, det har jag kompisar som har. Nu tycker jag det luktar kattpiss överallt hela tiden, FAAN VA KUL DET ÄR MED GRANNKATTER.............